Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Utrikeskrönikan 3 juli – hör Sveriges Radios utsände Jacob Hallerström.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Utrikeskrönikan 2 juli – hör Sveriges Radios utsända Sofia Sofroniadou.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Utrikeskrönikan 27 maj – hör Sveriges Radios korrespondent Naila Saleem.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Utrikeskrönikan 22 maj – hör Sveriges Radios korrespondent Cecilia Blomberg.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Utrikeskrönikan 21 maj – hör Sveriges Radios korrespondent Samar Hadrous.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

VARNING: Inslaget innehåller skildringar av sexuellt våld.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Utrikeskrönikan 15 maj – hör Sveriges Radios korrespondent Nina Benner.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Rättelse: I en tidigare version av krönikan sägs att Käärijäs bidrag Cha cha cha fick en topplacering 2003. Rätt är 2023.

Rättelsen gjordes den 7 maj 2026.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Utrikeskrönikan 20 mars – hör Sveriges Radios korrespondent Milan Djelevic.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

I en tidigare version av den här krönikan sa vi att kungen i Norge heter Haakon. Rätt är att kungen heter Harald. Rättelsen är gjord 18 mars 2026.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Utrikeskrönikan 19 januari 2026 - hör Sveriges Radios korrespondent Nina Benner.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Utrikeskrönikan 14 juli 2025 - hör Sveriges Radios utsända Sara Assarsson.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Rättelse: I en tidigare version av den här krönikan sa vi att Finlands självständighetsdag markerar frigörelsen från Sovjetunionen i början av 1900-talet. Det är fel, Sovjetunionen grundades 1922. Rätt är att självständighetsdagen markerar frigörelsen från Ryssland. Rättelsen är gjord 6 december 2024.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Buenos Aires, fredag

På måndag ska de slutligen träffas. Den idiotiska dinosaurien och struntprataren.

På måndag inleds G20mötet i Rio de Janaiero, och det blir första gången Argentinas högerpresident Javier Milei och Brasiliens vänsterpresident Lula da Silva möts. I vanliga fall är en resa till grannlandet det första som en nyvald president i Argentina och Brasilien företar sig.

Men… det ville inte Javier Milei.

Redan under valkampanjen förra året kallade Milei Lula för en arg korrupt kommunist, och när Lula ville ha en ursäkt för, som han sa, allt Mileis struntprat, blev det kalla handen. Istället la Milei ut en text där han i tre punkter förklarade varför Lula är en idiotisk dinosaurie. Om han menade en Tyrannosaurus Rex eller en inhemsk Argentinosaurus framgick inte.

Sedan dess har det spekulerats om när männen ska träffas. Näringslivet i båda länderna oroas över fiendeskapet, som hotar alltifrån bilaterala förhandlingar till samarbetet i tullunionen Mercosur. Så i somras var det dags. Då skulle de röka fredspipa i Paraguay på Mercosurmötet där.

Men… det ville inte Javier Milei.

I sista stund bokade han om och reste till en stor högerkonferens, CPAC, i södra Brasilien, för att träffa Lulas antagonist, Brasiliens ex-president Jair Bolsonaro. De både männen kramades länge medan extatiska anhängare med mobilkameror sjöng lovsånger runtomkring.

Igår reste Milei till Mar-a-Lago för att träffa sin ideologiske mentor Donald Trump, och hålla tal på ytterligare ett CPAC. Han berättade stolt för argentinska journalister att Trump redan på telefon i tisdags kallat honom för sin ”favourite president”.

- Det var ett 11 minuter långt samtal, sa Milei. Det var vackert. Jag sa: ”Som president har jag känt mig ensammare än Adam på Mors Dag”. Och Trump svarade: ”Nu är du inte ensam längre. Were gonna make America and Argentina great again.”

Med den känslan, av att ha vinden i ryggen, förväntas Milei på måndag landa i Rio de Janeiro. För nu ska de till slut träffas, Lula och Milei. Om det blir något prat om dinosaurier, det vet ingen.

Lotten Collin, i Buenos Aires.

lotten.collin@sverigesradio.se

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Washington, tisdag.

Det är en ovanligt varm november här i huvudstan. Det är fullsatt på uteserveringarna intill Union Station, och mitt i gatan har en grupp demonstranter samlats i höstsolen för att demonstrera mot Donald Trump.

Ett band spelar musik från ett lastbilsflak och demonstranterna skanderar slagord mot republikanerna. En kvinna går därifrån och ställer sig ensam en bit bort i skuggan, alldeles blickstilla.

Jag fattar bara inte, säger hon till mig, hur kan Trump bli president igen nu när vi vet vad han står för? Hur kunde 74 miljoner amerikaner välja honom? Hon tittar bort mot demonstranterna. Det här är inte en dag för dans, säger hon.

Det har gått en vecka sen presidentvalet och i delar av USA firas Donald Trumps seger fortfarande för fullt. Men här i Washington är det förstämning. I den här stan röstade 93 procent på Kamala Harris. Överallt syns blåa kampanjskyltar i fönstren och Harris-flaggor i radhusträdgårdarna.

Den här gången är ingen i Washington chockad över resultatet, som efter valet 2016. Alla har följt opinionsmätningarna och visste att en Trumpseger var möjlig. Men besvikelsen verkar ändå ligga som en våt filt över stan.

Vissa är också oroliga för sin egen framtid. Oroliga för sina jobb nu när Trump ska rensa i träsket, som han kallar det. Och träsket – det är Washington DC. Över 160 000 personer här i stan är federalt anställda.

Det kan bli stora förändringar om Donald Trump ska genomföra sina planer på att lägga ned myndigheter, sparka ut opolitiska tjänstemän och ersätta dem med egna politiska rekryteringar, enligt den plan som går under namnet ”Schedule F”. Techmiljardären Elon Musk kan få uppgiften att leda arbetet med att organisera om myndigheter och departement.

Några kvarter från Union Station har en entreprenör slagit mynt av oron och ilskan. Här kan Washington-bor hyra ett Rage Room, ett ilskerum, och få ur sig frustration genom att krossa porslin och glasflaskor med ett baseballträ. Trettio minuters ilske-terapi med skyddsglasögon. Den senaste veckan efter valet har ilske-rummet varit fullbokat, rapporterar Washington Post. Bokningarna har fördubblats. Behovet av att avreagera sig under kontrollerade former verkar omättligt.

I kvarteret utanför ilskerummet slokar en blå Harris-skylt på en lyktstolpe i höstsolen. En vit jeep bromsar in i korsningen med dånande musik ur högtalarna och röda Trump-vimplar som smattrar från bilfönstren.

Det här är en ny huvudstad nu.

Ginna Lindberg, Washington
ginna.lindberg@sverigesradio.se

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Beirut måndag.

Bjud oss på en ljusglimt, på en strimma hopp, ty världens färger förlorar sin lyster genom dimmor av rök och betongdamm som bomber skapat. Vi behöver skratt, humor, värme och vänskap. Nu kanske mer än någonsin. För när allt är så dystert är det lätt att dras med, dras ner.

Här är ljudet av drönare konstant, explosionerna oregelbundna men kommer ofta, lukten av brandrök som en slöja i luften. I går dödades 21 i ett bombanfall, nio i ett annat och så håller det på. Det är som att mörkret inte vill ha konkurrens.

I Gaza dödades Yussef i helgen. Han spelade fotboll med några vänner, i ett område som enligt Israel skulle vara en ”humanitär zon”. Varken han eller hans familj har några kopplingar till militanta, att ens behöva förklara det om en 16-åring, men så är det. Han attackerades av en Israelisk helikopter. Hans syster Raghad som flera gånger varit med i radio var förtvivlad. ”Ge mig min bror tillbaka” skrek hon. Yussef, en av så många civila som dödats. Jag undrar, med tanke på det vi ser nu, vad som sker i vår omvärld, kommer vi inte skämmas om 10-15 år. Att vi lät det fortgå, att vi lät dödandet ske utan att agera.

Historien är full av händelser där omvärlden stod handfallen, inte visste hur den skulle agera eller åtminstone tillfälligt tittade åt ett annat håll, folkmordet i Rwanda, inbördeskriget i Syrien med sina tortyrceller och gasattacker, massakern och folkmordet i Srebrenica, förintelsen under andra världskriget, Rysslands annektering av Krim- det finns en lång lista på händelser där omvärlden inte med tillräckligt kraft sa STOPP och i vissa fall, efteråt yttrat de nu urholkade orden ”aldrig igen”.

Det som nu sker i Gaza är att ett helt folk tvingats från sina hem, av de som hittills dödats är minst 30,000 kvinnor eller barn. Om fem år, eller tio år, kommer vi tycka att det var ok att vi lät det fortgå, vi såg det ju, följde det i realtid så vi visste, ändå kunde ingen stoppa.

Det är mörkt i den här regionen nu, motsättningarna så stora. Viljan till samförstånd och kompromisser obefintlig. En person som jag träffade, hans föräldrahem har sprängts till ruiner sa att han på allvar förlorat hoppet om mänskligheten. Men är det verkligen så, för fortfarande finns krafter som bryr sig. Människor som osjälviskt värnar om andra- som Lea här i Beirut som hjälper de rättslösa afrikanska kvinnorna, eller nycirkus -killarna i Gaza som uppträder för barn i ruinerna för att ge en stunds flykt från kriget.

Även om tiderna är dystra och mörkret gror i människor är det också hos människor ljuset finns, hoppet, även om det kan vara svårt att se just nu.

Johan-Mathias Sommarström, Beirut
johan-mathias.sommarstrom@sverigesradio.se

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Bangkok, fredag.

Det finns lukter som har en särskild plats i ens minne. För mig är några av dem starkt förknippade med Sydostasien. Doften av rök från vedspisar som sprider sig över landsbygden om kvällarna, eller aromen av nyångat klibbigt ris. Förra månaden, i samband med att jag tog mig in över gränsen till rebellkontrollerade områden i Myanmar, återförenades jag med en annan sån doft – den från betelnötstuggande.

Det här är en vana som är utbredd i Syd- och Sydostasien. Nötter från betelpalmen krossas och lindas in tillsammans med, vanligtvis, tobak och släckt kalk, i betellöv. Blir ett litet grönt paket som när det tuggas ger en lätt stimulerande effekt och avger en frisk, syrlig doft, som inte går att ta miste på.

Jag känner den redan på väg mot gränsen i natten. Chauffören har en tom plastflaska vid sin sida som han tar upp då och då för att spotta ut den roströda saliven som bildas vid tuggandet. Lukten sprider sig genom den mörka bilen och väcker till liv minnen från alla mina Myanmar-resor genom åren.

Första gången var 2013, när landet precis hade börjat öppna upp, som det hette. Det var en spännande tid, ett land i omgörning. Aung San Suu Kyi hade släppts ur husarrest några år tidigare, medier hade kunnat börja verka mer fritt och civilsamhället organisera sig. Vad var det som höll på att hända, frågade vi oss. Skulle generalerna verkligen komma att släppa greppet om makten? Idag vet vi, att det aldrig var deras avsikt.

Sen militärkuppen för snart fyra år sen har landet återigen hamnat i medieskugga från andra konflikter i världen, men intrycket som stannat med mig från resan är hur djunglerna surrar av aktivitet. Nya unga rekryter från städerna anländer fortfarande för att ansluta sig till det väpnade motståndet. På vägkrogar längs djungelstigarna sitter gäng med 20-åringar från Yangon och slevar i sig sina nudlar, torkar munnen med skjortärmen och slänger gevären över ryggen och kör vidare mot fronten på sina motorcyklar. De har lämnat familj, jobb, vänner för att slåss mot en militär som är ökänd för sin grymhet. Kommer de att lyckas, undrar många. Jag har fortfarande ingen aning.

Det är inget lätt liv de valt i djungeln. Själv kämpar jag mot luftfuktigheten som är så hög att svetten på kroppen inte kan avdunsta och kyla ner mig. När jag sitter och flämtar i hettan skär en välbekant syrlig doft genom den tjocka, tryckande luften – marken är fläckig av roströda stänk av utspottad betelnöt.

Axel Kronholm, korrespondent i Sydostasien

axel.kronholm@sverigesradio.se

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Beirut torsdag.

Hela hennes näve med de små fingrarna och naglar små som riskorn greppar mitt pekfinger. Hon vill gärna smaka lite på det, men jag låter henne inte. Tänker att hon ska slippa nikotinspår från snus i sådan tidig ålder, hon är ju inte mer än ett par månader.

Men hon är bedårande, hennes mörka tjocka kinder, som övermogna persikor. Man vill bara nypa dom. De nyfikna mörkbruna ögonen, stora uppspärrade. Hon är resultatet av en våldtäkt.

Hennes mamma är den lägsta av de lägsta, det är så hon ses av många här. Även i fredstid tillhör hon de allra värst utsatta, nu är det krig. Nu är det värre, nu står hon lägre än någonsin. Hon är bara 24 år men redan tärd av livet. Hon kom hit för tre år sedan från Sierra Leone, skulle jobba som hembiträde, på ärligt vis tjäna ihop till en dräglig vardag för hennes familj i hemlandet. Det blev inte som hon tänkte.

Redan vid ankomsten beslagtogs hennes pass. Hon jobbade från tidig gryning till natt, och om hon blev klar med sysslorna i värdfamiljen hyrde de ut henne till släktingar eller vänner att arbeta för. Hon sov på en madrass i köket.

Familjens trådlösa nätverk fick hon inte använda och kunde inte höra av sig till sin familj. Av pengarna hon skulle tjäna fick hon inte en bråkdel, hon fick inte heller föra över pengar till hemlandet. Om hon gjorde något fel blev hon piskad eller misshandlad.

Om hon blev sjuk fick hon några tabletter, sedan var det bara att jobba ändå.

Hon berättar allt det här innan hon ser mig i ögonen och fortsätter: ”Madames man våldtog mig, flera gånger”. ”När Madame inte var hemma slet han av mig mina kläder, tog på mig, våldförde sig på mig”. Hon försökte tala om för Madame som svarade med att misshandla henne, svårt. Nästa gång du ljuger skjuter jag dig, hade Madame sagt.

24-åringen från Sierra Leone berättar om vänner som fängslats, som anklagats för stölder som inte skett, men ingen tror dem. De är som moderna slavarbetare, utan rättigheter, utan värde.

Hon blev gravid av våldtäkterna. När magen växte blev hon utsparkad, utan rättigheter. Familjen tog hennes mobiltelefon och passet behöll de. Hon har sovit ute, i garage och övergivna byggnader eller fått lite hjälp när någon förbarmat sig över henne. Sedan kom kriget, bomberna.

Nu är hon rädd så rädd, den lilla tur hon haft har lett henne till ett härbärge i förorten Dahiye, den som så ofta bombas- Ett härbärge som av bomber skakar så att dammen yr från väggar och tak.

Nu vill jag bara hem till Afrika säger hon och hoppas att någon vill hjälpa. ”När jag kom hit hade jag drömmar, att arbeta ihop lite pengar för ett drägligt liv därhemma, men jag har levt i tre år utan människovärde, utan sympatier, där alla sett ner på mig som om jag vore ett djur.”

Hon är det moderna slaveriets offer, de som inte hörs fast de har en röst, de som ingen lyssnar på fast de har historier att berätta. De som ingen bryr sig om – fast de har så mycket värme att ge. Det moderna slaveriets offer.

Johan Mathias Sommarström, Beirut
johan-mathias.sommarstrom@sverigesradio.se

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Peking, måndag.

Han Kang, ja, henne har vi en bok av tror jag, säger den unga tjejen som jobbar i min lokala bokhandel och försvinner bort mellan travar och hyllor.

Vegetarianen, säger hon och visar triumferande upp ett inplastat exemplar. Vi har inte mycket kvar av henne, alla vill köpa hennes böcker nu efter Nobelpriset.

Nobelpriset i litteratur är en stor sak i den här delen av Asien. När priset i år gick till Sydkorea och Han Kang bröt Sydkorea ut i ett kollektivt jubel. Människor samlades på gator och torg för att sitta och läsa pristagerskans böcker tillsammans. Bekanta till mig i Seoul verkade nästan, ja, rörda.

Han Kangs pris kom visserligen efter att den sydkoreanska regeringen lagt många år på en offensiv för att försöka få sin första nobelpristagare i litteratur – så ett kollektivt hopp har funnits där.

Men det var något annat också, något med tidpunkten, som fick betydelse.

Han Kang är 53 år och kvinna. Vissa av oss här, med våra perspektiv, blir kanske upprörda när Han Kang omskrivs som en kvinnlig författare. Vi kanske ser det som att hennes författarskap förminskas när betoning läggs på vilket kön hon tillhör. Men så är det inte riktigt i Sydkorea. Där spelar det roll att Han Kang är just kvinna. Och att hon som kvinna får priset just nu.

Nyligen rullades en våg av deepfake-porr upp i Sydkorea. Tjejers foton stals från sociala medier och gjordes om med hjälp av AI för att tjejerna skulle se nakna ut. Fotona spreds sedan i meddelandetjänster till tiotusentals. För många kvinnor och tjejer blev det här det tydligaste kvittot på landets djupa problem med ojämlikhet mellan könen.

Sydkorea har till exempel det största lönegapet mellan män och kvinnor av alla utvecklade länder. Men det är bara en detalj egentligen. De flesta tjejer och kvinnor som jag pratat med i Sydkorea tar upp många mäns taskiga kvinnosyn som det största problemet. Kvinnor förväntas vara moderna i ett samhälle som fortfarande är djupt präglat av den hierarkiska och traditionella konfucianismen.

Det sipprar ut i samhället och kvinnors behov prioriteras inte, vilket nu får konsekvenser i form av de lägsta födelsetalen i den utvecklade världen.

Lägg på det press att skapa en familj och en enorm samhällssanktionerad utseendefixering där tjejer i tonåren får plastikoperationer i present av föräldrarna.

Mot den kulissen blir årets nobelpris i litteratur ett stilla långfinger framför näsan på de styrande politikerna, de som säger – rakt ut – att det inte existerar någon ojämställdhet i Sydkorea.

Han Kang är kanske inte en feministisk författare, men det ligger nära till hands att läsa till exempel just Vegetarianen som historien om en kvinna som fått nog av samhällets förväntningar.

Jag tycker om Han Kangs böcker, säger tjejen i min bokhandel här i Peking, som nu avslöjat att hon själv är aspirerande författare. Jag gillar att hon skriver om den lilla människan och hur svårt det kan vara i Sydkorea.

Eller bara hur svårt det kan vara att leva, säger hon.

Moa Kärnstrand, Peking
moa.kärnstrand@sverigesradio.se

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Haifa, fredag.

När jag har bevakat demonstrationer som anhöriga till israeliska gisslan anordnar, så tittar jag extra länge på en bild som många gånger hålls upp bland bilderna på gisslan. Den är på en ung man med svart hår delat i sidbena. Under fotografiet brukar det stå fraser som ”Låt dem inte försvinna som jag gjorde”.

Mannen heter Ron Arad. En israelisk stridspilot som försvann för 38 år sedan, när hans stridsflygplan störtade i södra Libanon den 16 oktober 1986. En dag som jag aldrig glömmer. Jag var åtta år gammal och stod på utomhustrappan som ledde till vårt hus i Saida i Libanon, när jag såg hur – det jag trodde var en missil - slog ner mellan två kullar och orsakade en enorm explosion.

Helt plötsligt såg jag hur två fallskärmar svävade upp i luften. Jag hörde de vuxna, som samlades på den långa trappan, prata om att det vi såg var stridspiloter. Det som störtade och exploderade var ett stridsflygplan och inte en missil.

Den ena fallskärmen blåste bort från vårt sikte. Och den andra fortsatte falla nedåt. Senare skulle vi få veta att piloten som hängde i den, heter Ron Arad.

Ljudet från skottsalvor hördes från olika håll. De firar, sa en i samlingen. De skjuter mot piloten, sa en annan.

En av mina kusiner, som var tio år äldre än mig, började gråta och skrika i panik, såsom hon brukade göra vid varje attack.

”Nej, skjut inte, det är synd om honom”, skrek hon.

Snabbt fick hon en utskällning av en annan kusin.

”Vadå synd om honom, han är här för att döda oss”, fräste han.

Medan de vuxna var inne i sina diskussioner om hur man bör behandla piloterna, och medan min kusin snyftade – var jag inne i helt andra tankar.

Jag hade aldrig tänkt på att stridsflygplan vars ljud tog över hela min kropp varje gång de kom och bombade, flygs av människor.

Jag visste vad en pilot var och jag hade åkt flygplan flera gånger, men stridsflygplan var annorlunda. De var snabba och spetsiga som en raket. De var blod, lemlästade kroppar, sörjande människor – och den där vackra flickan med långt svart hår i parallellklassen, som aldrig kom tillbaka till skolan efter en attack.

Det kändes konstigt att se det som jag upplevde som övernaturligt och ouppnåeligt, brinna mellan kullarna. Och jag var absolut inte rädd för den där piloten. Jag tyckte också synd om honom, han som hängde där ensam i luften. Men jag vågade inte säga det, när jag såg hur min kusin blev utskälld.

Häromdagen ringde jag till Libanon och pratade med henne. Hon, min kusin, är lika mjuk och rar som hon alltid har varit. Vi skrattade när jag påminde henne om utskällningen, och när hon berättade hur hon vid någon flygattack slängde sig ner på marken och hamnade med näsan rakt in i en svettig sko.

Medan vi skrattade åt scener hon alltid ställde till med, vid flygattacker på 80-talet, avbröts våra skratt av nya flygattacker.

Samar Hadrous, Haifa
samar.hadrous@sverigesradio.se

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

London torsdag:

Jag är i domstolen Old Bailey, och det är vittnesmål från anhöriga till en 32-årig kvinna som mördats av sin make.

”Jag önskar jag kan vara på plats när djävulen tar din själ”, säger pappan med darrande röst och tittar rakt i ansiktet på dotterns mördare, som sitter i ett bås en bit bort.

”Min dotter Tia var en fantastisk kvinna, hon gjorde mig stolt varenda dag”, fortsätter pappan.

En rättsprocess i England och en i Sverige skiljer sig åt, och jag tänker inte i första hand på de engelska perukerna och ämbetsrockarna utan på straffen och brottsoffrens roll.

I Sverige är straffmyndighetsåldern 15 år. I England är den 10, ja 10 år. Nyligen fick två 13-åringar i Wolverhampton, som var 12 när de knivmördade en tonåring, sina straff. Det kommer att ta minst åtta och ett halvt år innan de kan få villkorlig frigivning ur ungdomsfängelset.

Förra året dömdes två 16-åringar, som var 15, när de mördare en transflicka till livstid, minimum 22 respektive 20 år i fängelse

Inte bara mord får stränga straff. Efter sommarens upplopp har många dömts till fleråriga fängelsevistelser, som längst nio år.

En tidigare ostraffad 61-åring fick nästan tre års fängelse för att ha skrikit okvädningsord mot polisen och asylsökande. Några har fått två till tre år enbart för vad de skrivit på nätet.

Men det är inte bara straffen som skiljer sig åt utan också sättet de delas ut på. När en engelsk domare läser upp domen ingår en moralisk värdering.

”Det ni gjorde är hemskt och chockerande. Ni kände inte Shawn. Nu har hans föräldrar förlorat sin son, hans syster har förlorat sin bror”, sa domaren till de två 13-åringarna i Wolverhampton

Och så de anhörigas roll. Deras upplevelser ges rejält utrymme. Efter pappan till den mördade kvinnan i rättegången i Old Bailey, berättar gudmodern om vilken smärta familjen har gått igenom och om hur fyra barn nu förlorat sin mamma. Därefter läser åklagaren upp ett tiotal liknande vittnesmål från vänner, kollegor, och andra anhöriga. Det hela tar uppåt en halvtimme.

Sedan är det dags för domen, mord och våldtäkt. Livstids fängelse, minimum 32 år.

”Tia var en kvinna i sina bästa år, en älskad mamma och framgångsrik i sitt arbete”, säger domaren och riktar sig till gärningsmannen.

”Det är ditt eget val, dina egna handlingar, som gör att du är här. Du kan inte skylla på någon annan”, avslutar domaren och den åtalade förs bort av häktesvakten.

I Sverige diskuterar politikerna just nu både sänkt straffmyndighetsålder och ökat inflytande för brottsoffer. Jag vet inte i vilken mån justitieutskottets ledamöter har varit på studiebesök i Old Bailey eller inte och vad de i så fall tar med sig hem.

Pontus Mattsson London
pontus.mattsson@sverigesradio.se

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Helsingfors onsdag

Det skulle kunna kallas ett brutalt kändismord som skakar Finland. Ett tragiskt relationsdrama - men historien innehåller så mycket mer än så. Än en gång riktas strålkastarljuset mot machokultur och minoritetsgruppers utsatta situation.

2019 kom Janne Puhakka ut som den allra första öppet homosexuelle hockeyspelaren i den inhemska ligan i Finland. Bara 24 år gammal blev han en förebild som utmanade machokulturen inom sporten. Och han hyllades för sitt mod. Många hoppades att detta skulle vara första steget mot en mer öppen och tillåtande kultur.

Han hade redan då varit tillsammans med sin partner i flera år men vågade inte ta steget att berätta förrän hockeykarriären var avslutad. Åren som följde blev han en kändis i Finland - efterfrågad av medierna, ambassadör för Helsingfors Pride och utsedd till Queer of the year.

En söndag i mitten av oktober i år hittas Janne Puhakka skjuten till döds. Mordvapnet ett hagelgevär och den misstänkta gärningsmannen är Janne Puhakkas ex-partner. Polisen beskriver gärningen som ”synnerligen brutal och grym”. Orsaken till mordet är inte klarlagt men än en gång är Janne Puhakka föremål för stora rubriker.

Finland sörjer, kondoleanserna strömmar in och bland de som reagerar starkt finns bland annat Finlands förre utrikesminister och presidentkandidat Pekka Haavisto som också är öppet homosexuell. Den tragiska händelsen har återigen startar diskussionen om machokultur och minoriteters utsatta situation.

Det talas för lite om problemet, bagatelliseras för ofta och det saknas forskning skriver tidningen vidare. Och i debatten pekas på att homosexuella inte söker hjälp i samma utsträckning av rädsla för diskriminering. Många saknar förtroende för polis och andra myndigheter.

Och från sportens värld lyfts återigen problemet med machokultur. Janna Puhakka var den första hockeyspelaren som kom ut som gay. Han är också hittills den enda. Ingen mer har vågat ta steget.

I hockeyvärlden har inget eller väldigt lite förändrats. Sexism, machokultur och homofobi lever kvar. Hufvudstadsbladets sportkrönikör är en av dom som beskriver problemet.

För fem år sedan - 24 år gammal tog Janne Puhakka ledningen och kom ut som homosexuell. Nu finns han inte mer. Finland sörjer. Den lilla ljusstrimma av hopp som finns kvar är att hans död inte ska vara helt förgäves. Kanske kan uppmärksamheten bidra till den förändring han själv så gärna ville se.

Carina Holmberg
carina.holmberg@sr.se

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Stockholm, tisdag.

Det finns ett viralt klipp från Libanon som har fått stor uppmärksamhet på sistone. Jag kan inte sluta titta på det. Det är en film på en liten flicka som sitter i en frisörsalong. Hon är fyra år och heter Naya och kan inte sluta skratta. En frisör drar i hennes hår och hon skriker av skratt.

Det här slår an något i mig eftersom det är mycket prat om frisörer hemma hos mig just nu. Jag har en dotter i typ samma ålder som den här lilla flickan och hon vill väldigt gärna gå till en frisör. Jag vet inte om ni minns hur det var när man var sådär 3-4 år, men att gå till frisören var en ganska stor grej. En spännande grej, men också en läskig grej. Läskig för att det var saxar involverade. Saxar och surrande rakapparater som ibland kom jättenära örat.

Naya, flickan på klippet, skrattar, men hon ser också lite rädd ut. Det här klippet blev viralt i Libanon, och man kan förstå varför. För det där garvet känner alla som har haft barn igen. Det är precis så det låter när min dotter skrattar. Hon har inte lärt sig säga ordet kittla, istället tror hon att det heter ”kibbla” och ibland lägger hon sig på golvet, drar upp tröjan, pekar på sin navel och skriker ”KIBBLA!”. Och när man sen kibblar henne på magen skriker hon av skratt.

Man kan inte sluta le när man ser klippet.

Såhär ska ju barn låta, och surrande rakapparater som kommer för nära örat borde ju vara det enda som barn borde vara rädda för.

Men anledningen till att det här virala klippet har kommit upp till ytan nu igen är för att när Israel började flygbomba Beirut, så försvann den lilla flickan från det kända klippet. Hennes hus attackerade och rasade ihop.

Tidningen L'Orient Today beskriver i ett reportage från platsen hur hela huset förvandlades till rasmassor. Räddningspersonalen lyckas till slut hitta två kroppar. Först en stor kropp. Sen en liten kropp. Den lilla flickan från det virala klippet. Naya. Fast det är svårt att se att det var hon till en början, eftersom att den var så fullkomligt sönderkrossad. I reportaget beskriver räddningspersonalen hur det inte gick att skilja dem två kropparna från varandra, den lilla och den stora. Men, sa de, det såg ut som att den stora kroppen måste ha kramat om den lilla precis innan huset rasade över dom.

Jag tittar på klippet på Naya på frisersalongen. Hur kan man förstå att sånt här händer. Att fyraåringar dödas i krig. Den kända brittiska mellanösternkorrespondenten Robert Fisk sammanfattade krig med en mening. Det är the ”Total failure of the human spirit”, sa han. Mänsklighetens totala misslyckande.

Love Lyssarides, Stockholm
love.lyssarides@sverigesradio.se

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

San Francisco, måndag.

Det är tidig morgon, och utanför fönstret till mitt arbetsrum vaknar staden långsamt till liv. Nere på gatan ligger fortfarande två personer och sover, i sovsäckar och med ett tunt liggunderlag som säng. En vanlig syn när jag flyttade hit för några år sedan, men det har faktiskt blivit allt mindre av tältande och helt hemlösa i San Francisco. Ett resultat av hårdare regler från stadens och delstatens sida. Man har också satsat en hel del pengar på att erbjuda hemlösa en bussresa bort från staden, till familj och vänner någon annanstans i landet. Och så har man satsat på fler sängar på härbärgen.

Men det minskade antalet hemlösa i stadsbilden kan också ha att göra med att det är valår i år. San Franciscos borgmästare, London Breed, kämpar för att bli omvald, och den fortsatta hemlösheten och det utbredda drogmissbruket är hennes största nederlag under tiden vid makten. Även om den här nattsvarta blandningen av hemlöshet, drogproblem och psykisk ohälsa inte bara finns i San Francisco, utan över hela landet.

Men en oväntad positiv nyhet kring det här problemet är statistik som visar att den pågående dödliga Fentanylepidemin kanske har ändrat karaktär.
De senaste siffrorna visar på en nedgång i dödliga drogöverdoser på 12,7 procent jämfört med för ett år sedan. Om trenden håller i sig kan 2024 bli det första året sedan 2020 som antalet dödliga överdoser ligger under 100 000 om året.

Men orsaken till nedgången är fortfarande lite oklar. Från de federala myndigheternas sida säger man att det blivit enklare att få hjälp för drogmissbrukare, och att man också lagt historiskt stora resurser på att stoppa inflödet av droger vid gränsen. Naloxon, som kan häva en överdos, har också blivit mer tillgänglig. Det har också blivit lättare att få metadon och ett liknande preparat utskrivet. En lite mindre hoppfull orsak kan vara att missbrukare har fått en ökad tolerans mot Fentanyl, som gör att de inte är lika känsliga för en feldosering.

Här i San Francisco var siffran för dödliga överdoser september månad den lägsta på en fyraårsperiod. Överdoserna i stort har gått ner med 20 procent jämfört med förra året. Fentanylöverdoserna med 32 procent. Det kan bero på att man här i San Francisco sedan i mars haft en nattöppen mottagning där man kan få hjälp att påbörja en drogavvänjning, och kan erbjudas en säng på ett härbärge under den första veckan av behandling. Den senaste i en lång rad av åtgärder, men kanske den första som visat verkliga, snabba effekter.

Och nere på gatan har de två männen vaknat till. Nattgästerna brukar inte stanna så länge på den här lite bortglömda gatstumpen, utanför mitt fönster, dit morgonsolen aldrig når.

Roger Wilson, USA-korrespondent
roger.wilson@sverigesradio.se

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Köpenhamn fredag

Med vilket språk talar makten, och vem har makten över språket?

Det är frågor som ställts på sin spets på högsta politiska nivå här i Danmark. För måste man tala danska även om ens väljare kanske inte begriper ett dugg av vad man säger?

Under Folketingets öppningsdebatt häromveckan så valde den 27-åriga folketingsledamoten Aki-Matilda Høegh-Dam att hålla sitt anförande på grönländska. Kanske egentligen inte så uppseendeväckande i sig med tanke på att hon representerar det grönländska socialdemokratiska partiet Siumut. De övriga ledamöterna hade också fått en skriftlig översättning av hennes tal utdelat, men när de ville ställa frågor till henne efter talet så stängde Folketingets ordförande Søren Gade ner debatten, med argumentet att de andra ledamöterna inte skulle förstå hennes svar.

Och där och då underströk han samtidigt Aki-Matilda Høegh-Dams poäng. För det gör många av hennes väljare inte heller

Aki-Matilda Høegh-Dam själv bor i Nuuk men är född i Hillerød norr om Köpenhamn och talar flytande danska men det gör henne till en del av en minoritet på Grönland. Enligt en undersökning är det cirka 70 procent av befolkningen på ön som bara talar och förstår Grönländska.

Grönland och även Färöarna tillhör rigsfællesskabet, den danska riksgemenskapen och nordatlantiska delarna av kungadömet har relativt långtgående självstyre, men självständiga är de inte och det som bestäms i Folketinget påverkar även dem i stor utsträckning. Så varför kan man då inte tala ett språk man faktiskt förstår?

Sen är relationen, framför allt på Grönland, med den gamla kolonialmakten minst sagt komplicerad och att kritisera Danmark kan ge snabba politiska poäng på hemmaplan. Och Aki-Matilda Høegh-Dam har också anklagats för populism av vissa av sina kollegor i Folketinget.

De grönländska och färöiska partierna får sedan ifjol 69 000 kronor i månaden var för att kunna anställa personer att översätta dokument, men att kunna införa simultantolkning Folketingssalen fins det inte resurser till enligt ordförande Søren Gade,Som nu efter Aki-Matilda Høegh-Dams uppmärksammade tal, dock har gått med på att utvärdera den nuvarande ordningen.

I Danmark talar makten alltså danska, men hur skulle det då tas emot om en ledamot i Riksdagen i Sverige ett anförande på samiska eller finska. Språk som ju har särställning som nationella minoritetsspråk?

Nja, det hade nog inte fallit i så god jord det heller. Av Riksdagens informationstjänst får jag veta att det finns en överenskommelse att man förvisso kan få lägga in kortare citat in sina anförande på ett annat språk, men annars är det svenska som gäller i salen.

David Rasmusson, Köpenhamn

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

El Hierro, torsdag.

Det är första gången någonsin jag besöker den här, den minsta av Kanarieöarna. El Hierro som är något mindre än Orust och ungefär dubbelt så stort som Fårö. Ön består av ett vulkaniskt bergslandskap i svart som så gott som alltid ligger inbäddat i havsdimma.

Det är så dramatiskt att jag får stanna bilen och hämta andan emellanåt. På ena sidan ön är havet fritt mot Latinamerika och Nordamerika. Åt andra hållet finns Afrika. Och där finns också en av Atlantens mest trafikerade båtleder just nu, med undermåliga träbåtar till brädden fyllda av människor som till vilket pris som helst vill ta sig in i Europa. Det är den farligaste och den dödligaste migrantvägen. Antalet människor som rör sig här har ökat dramatiskt sen det blivit allt svårare att åka från Afrika till Europa över Medelhavet till följd av framför allt Italiens allt striktare migrationspolitik.

Jag sitter inne hos öns ledande politiker Alpido Armas från socialdemokratiska Partido Democratico. Det här är en ö byggd av migranter är det första han säger. De flesta på El Hierro har sina rötter i Venezuela, Kuba och andra latinamerikanska länder och därför är det viktigt för oss att välkomna dem som kommer från Afrika och försöka göra det på ett värdigt sätt. Det börjar bli allt svårare för en ö som i vanliga fall ska ge service åt runt 10 000 invånare och en del turister. Nu ska de också ta hand om 17 000 migranter som hamnat på just El Hierro sen i januari. Och stödet från Madrid och EU går inte i takt.

För att förstå hur illa det är åker jag till det lokala akutsjukhuset i El Hierros huvudort Val Verde och träffar jag Inmaculada Mora. Hon har varit med länge som akutläkare, men det här är det värsta hon har upplevt. Det är en fullskalig mänsklig tragedi, säger hon. Vi som läkare får hantera alltifrån de som är svårt traumatiserade, till sår som är så illa att det behövs kirurgiska ingrepp, till invärtes skador till följd av uttorkning alternativt att många druckit saltvatten och blivit förgiftade. Hon berättar att många dör framför deras ögon.

Till och med de tuffaste manliga läkarna gråter nu. Det börjar bli tungt även för oss som är vana att hantera katastrofer, säger Inmaculada Mora innan hennes akuttelefon ringer och hon ger mig en snabb kram och springer vidare.

Cecilia Blomberg, på ön El Hierro
cecilia.blomberg@sverigesradio.se

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Amazonas, onsdag.

Plötsligt ligger resterna av ett flygplan, mitt på väg 319, djupt inne i Amazonas. Det ryker fortfarande.

”Aaaaah!”, säger min chaufför Gabriel. ”Det måste vara det där flygplanet som störtade förra veckan. Det kom från Bolivia med knark. Eller var det från Peru?”

Brasilianska flygvapnet beordrade piloten att vända om via radio men han vägrade och landade i stället här, mitt på vägen. Piloten tände eld på planet och försvann sen in i djungeln.

”Vem vet vad som hände med honom, och med knarket som han kanske hade ombord. Det ligger säkert därute nånstans”, säger Gabriel och pekar ut mot den tjocka djungeln som omringar oss.

Vi har åkt runt 400 kilometer. Det var flera timmar sen vi senast passerade ett hus. Men en stund senare passerar vi en stor svartbränd lastbil. Den ryker också.

”Aaaaah!”, säger Gabriel. ”Hans bromsar måste ha börjat brinna, det är ganska vanligt på de här dåliga vägarna.”

Runt lastbilsvraket ligger tusentals små förpackningar med kondenserad mjölk. Jag övertalar Gabriel att inte ta med sig några hem. Vem vet hur många dagar de legat där i den starka solen?

Så fortsätter det: Vi passerar en gammal rostig lada som nån övergett längs vägen och som blivit hem till apor. Vi ser fotavtryck från en jaguar. Vi hittar flera påsar med hundmat som nån långtradare tappat. Gabriel blir lycklig och proppar bakluckan full.

När det börjar skymma och vi fortfarande inte passerat något hus börjar Gabriel prata om att sova i bilen. Jag känner mig tveksam.

Men så. Ett ljus, långt borta i vägdammet. Det är Dona Maria och hennes man som driver ett litet gästhus, mitt ute i ingenstans. Hon berättar att lastbilschaufförer brukar ta med mjöl, toapapper, bensin och andra förnödenheter när de passerar, i utbyte mot en bit mat. Annars har Dona Maria och hennes man så att de klarar sig. Runt det lilla huset går grisar, kor och höns. På baksidan tronar en stor köksträdgård och fruktträd.

När jag ätit upp min medhavda nödproviant – en stor grön avokado – skyndar sig Dona Maria att be mig om kärnan. Vem vet, säger hon, nästa gång ni passerar står här kanske ett stort avokadoträd.

Lotten Collin, för P1-morgon, i Amazonas.
lotten.collin@sverigesradio.se

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Atlanta, tisdag.

Det är exakt tre veckor till presidentvalet idag,

Och nervositeten har kopplat sitt grepp om kampanjerna.

En demokrat i bekantskapskretsen hemma i Washington messar och säger att han helt slutat sova. Jag domedags-scrollar hela nätterna, säger han. Uppdaterar opinionsmätningarna varannan minut och det är som en mardröm där tiden går, men allt står stilla.

Ja, siffrorna verkar orörliga. Med 21 dagar kvar till valet har opinionsvindarna mojnat. I vågmästarstaterna, som i praktiken kommer avgöra valet, ligger Harris och Trump sida vid sida. Det är så jämnt att statsvetarna nu zoomar in på tiondels procentenheter. Trump har en ledning på i snitt 0,3 procentenheter i nyckelstaterna. Historiker talar om det jämnaste valet på decennier, en strid som kan avgöras av några få röster på upploppet. Om mätningarna stämmer.

Kandidaterna verkar också ha slutat sova. Harris och Trump zick-zackar mellan kampanjmöten i jakt på de sista avgörande väljarna.

Kamala Harris riktar särskilt in sig på två grupper. Mittenväljare och män. Gärna i kombination. I helgen lanserades gruppen Hunters for Harris, som ett försök att övertyga jägare och vapenägare att rösta på demokraterna. Vicepresidentkandidat Tim Walz fick dra på sig jägarväst och skickades ut för att jaga fasan med ett koppel tv-kameror i följe. Det blev rätt pressad stämning när Tim Walz inte lyckades ladda geväret. Han avlossade inte ett enda skott under jakten. En man i jaktlaget sköt en tupp, meddelade kampanjen efteråt.

Andra delar av Harriskampanjen är Hombres con Harris för latinomän, och White Dudes for Kamala för, ja vita män. Här i Georgia har man anlitat ex-president Bill Clinton för att locka landsbygdsväljare i södern, särskilt män. Ett vågat drag, Clinton är en lös kanon, messar min demokratiska bekant från Washington, hoppas de håller honom borta från mikrofonerna.

Kamala Harris budskap på valmötena är att kampanjen är i underläge. Vi måste kämpa, vi är the underdogs, säger Harris.

Från Donald Trump låter det annorlunda. Han nämner inte ordet förlora. Vi kommer att vinna, det kommer bli en stor och vacker seger, säger han. Och vi måste vinna med bred marginal, säger Trump till anhängarna. ”Too big to rig” är mantrat på Trumps kampanjmöten, där han fortsätter påstå att han aldrig förlorade det förra valet.

Nu i slutspurten trappar Trump upp retoriken och säger att det största hotet mot USA inte kommer från Ryssland eller Kina, utan från politiska motståndare här på hemmaplan. Från fienderna på insidan, som han kallar vissa demokrater i kongressen. I en intervju i helgen beskrev han motståndarna som avskum som hatar vårt land. Om det blir kaos på valdagen så måste de hanteras av nationalgardet eller militären, sa Trump till Fox News.

Tre veckor kvar. Här i Atlanta har träden börjat skifta i höstgult. Georgia kan avgöra valet den femte november. Det är vindstilla. Och opinionssiffrorna verkar alldeles orörliga.

Ginna Lindberg, Atlanta, Georgia
ginna.lindberg@sverigesradio.se

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Stockholm, måndag.

I öst, inte minst på Balkan, har det genom historien alltid varit viktigt för regenter att kunna läsa sin befolkning.

Kungar, despoter och diktatoriska härskare har överlevt precis så länge som den kunskapen hållits intakt.

Idag när det mullrar i Serbien, av missnöje och ilska från stora grupper i befolkningen, får det mig att tänka på en gammal berättelse:

Adjutanten rusade fram till den serbiske kung Miloš och berättade hetsigt att folket var mycket missnöjt. Det rådde svåra tider och dom krävde lättnader från skatter och krav.

Kung Miloš svarade lugnt: ”Dra åt tumskruvarna på folket ännu lite till, så ser vi vad dom säger då.”

Nästa gång adjutanten avla rapport, lät det likadant – folket väsnades, var ilsket och krävde lättnader.

Milos sa bara: ”Dra åt tumskruvarna lite till, så får vi se vad dom säger då.”

Ännu en gång återkom adjutanten, nu än mer nervös, och berättade för kungen att ilskan snarare verkade stegra sig, landets befolkning var i upprorsstämning.

Kung Miloš log och sa: ”Ta i lite till, tryck till folket ordentligt, så ska vi se vad dom säger då.”

Nästa gång adjutanten kom för att avlägga rapport, frågade kungen direkt: ”Nå, hur går det där ute på gatorna?”

Adjutanten, som såg lite lättad ut, svarade: ”Allt är tyst. Folket har tystnat.”

Då darrade härskaren till, en svettdroppe rann ner från tinningen, och han skrek desperat till adjutanten:

”Ge dom vad dom vill ha, släpp pressen på folket...”

Legenden, lite fritt berättad, är en folkloristisk berättelse eller legend om den serbiske kungen Miloš Obrenović, som var väl bekant med det serbiska folkets trotsiga mentalitet.

Sensmoralen är att när folket slutar uttrycka sitt missnöje eller sina tankar, bör ledaren vara vaksam.

Kung Miloš sägs ha förstått att när folket inte längre klagade och väsnades, då gjordes annat – smiddes planer och ränker – och då visste man inte vad som kunde hända.

Det är en påminnelse om att lyssna på befolkningen innan spänningarna når en brytpunkt.

Just nu mullrar det i Serbien – från två håll.

Bönderna kräver lättnader i en för dom svår tid – många säger att deras företag inte kan överleva som det är nu.

En annan högljudd kamp är den om landets naturvärden och hotet mot landsbygden, när regeringen vill genomdriva en riskabel gruvdrift mot folket vilja.

Trots högljudda protester tar regeringen det lugnt.

Man kör på, låter folk väsnas.

Presidenten har tidigare sagt att det är okej att folk går ut och demonstrerar, Serbien är ju en demokrati.

Kanske tänker han som Miloš gjorde: ”Då vet man var man har dom.”

Men det finns tecken på att något börjar hända.

Bönderna är trötta på att ingen lyssnar.

Bland gruvmotståndare knyts händer i fickorna.

De högljudda protesterna verkar inte fungera.

Bybefolkningen och aktivister börjar viska om olika alternativ, men tystare, mer i hemmen, på möten utan skanderande...

”Hit men inte längre.”

”Det är dags för andra metoder”.

Detta viskas fram, från mun till mun, från öra till öra.

Kanske är det just nu läge för den serbiska regeringen att damma av den gamla legenden om kung Miloš och folket...

Milan Djelevic, Östeuropakorrespondent
milan.djelevic@sverigesradio.se

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Palawan, fredag.

I ena änden av restaurangens buffébord ligger skålen med tamilok, en ljusgrå skeppsmask som lever i mangroveskogarnas trädstammar här på den filippinska ön Palawan. Denna lokala delikatess äts rå och doppas vanligtvis i kokosvinäger med salt och chili.

Jag önskar att jag kunde berätta för er hur det smakar, men det vet jag inte. För när jag tittade ner på de slemmiga musseldjuren tog det stopp och den palawanska skeppsmasken avslöjade något om vem jag egentligen är.

I min egen självbild är jag en äventyrlig gourmand. Jag provar gärna nya rätter i länderna jag besöker, älskar tanken på att slå mig ner på en liten plaststol i någon gränd och beställa en skål med, jag vet inte vad, från ett gatustånd.

En gång smaskade jag nöjt på kambodjansk gathund i radio för ett reportage i ”Godmorgon världen” om den illegala handeln med hundkött. Jag har nyligen lärt mig uppskatta hur blod används i det thailändska köket, i nudelsoppor till exempel. Eller i khao kan jin, en ångad rispudding från norra Thailand där ris blandas med grisblod och sen ångkokas i ett bananblad. Utsökt.

Men det är också allt oftare som jag helt enkelt fegar ur.

Tidigare i år var jag på ön Palau i Stilla havet där fladdermussoppa erbjöds på var och varannan restaurangmeny. Min lokala kollega försäkrade mig om att det var mycket gott, särskilt hjärnan, men jag kunde ändå inte övertygas att smaka.

Kanske bidrog oron över att jag skulle kunna bli patient noll i nästa pandemi. Men ska jag vara ärlig var det bara att jag tyckte att det såg äckligt ut när det kokta fladdermusansiktet flinade tillbaka mot mig från soppskålen.

I Filippinerna äter man gärna balut, ett befruktat ankägg med ett embryo som hunnit utvecklas under två till tre veckor innan det kokas. Det sägs stimulera könsdriften, men om det kan jag inte heller uttala mig. Jag har haft många tillfällen att testa på mina resor, men alltid fegat ur.

Så när jag nyligen ryggade tillbaka också vid åsynen av den palawanska skeppsmasken var det som att jag fick erkänna för mig själv att jag helt enkelt inte är en så äventyrlig ätare som jag hade trott. Och därmed också kanske en sämre journalist.

För hur ska man kunna förstå ett folk om man inte ens kan med att äta vad de äter? Särskilt i kulturer där mat är en så stor del av det sociala. Att äta tillsammans, bryta bröd och så vidare, är ju grundläggande för att vara människa.

I det stora pussel över Asien som jag genom mitt arbete försöker lägga kommer det fortsatt att fattas en skeppsmaskformad bit.

Axel Kronholm, korrespondent i Sydostasien
axel.kronholm@sverigesradio.se

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Berlin, torsdag.

Igår skulle Boris Nemtsov ha fyllt 65 år om han inte mördats 27:e februari 2015 i Moskva.

Här i Berlin kommer hans dotter Hanna tala idag inför fonden som bär Nemtsovs namn och som har sitt säte i Bonn.

På födelsedagen igår dömde en domstol i Moskva Jevgenij Misjtjenko till tolv års fängelse för att ha ”deltagit i en terrororganisation”. Jevgenij är ett känt ansikte för Moskvabor som regelbundet går till den i folkmun omdöpta bron Nemtsovbron där Boris Nemtsov mördades. Sedan mordet har blommor, fotografier och ljus placerats på mordplatsen, som ligger ett stenkast från Kremls röda murar. Jevgenij har tillsammans med andra volontärer vaktat minnesplatsen, som ofta vandaliseras och förstörs av män i svart, som själva ser sig som patrioter – men som snarare kan sorteras in i facket idioter.

Sådana som inte tål fritt tänkande eller överhuvudtaget tänkande. Jevgenij blev lurad av en sån, som låtsades vara volontär på bron och spelade in samtalen de hade. Jevgenij uttryckte öppet sitt motstånd mot Rysslands krig i Ukraina och stöd för ryssar, som valt att strida på den ukrainska sidan.

Det räckte för att bli dömd som del av det som i Ryssland kallas en terrororganisation.

I veckan dömdes en sjuksköterska till sju års fängelse, för att ha förolämpat ryska armén och en chefsläkare för kliniker specialiserade på dialys av njursjuka greps och ställs nu inför rätta anklagad för satanism och stöd för den internationella HBTQ-rörelsen. Hans anställda är i chock, de förstår ingenting varken satanismen eller det påstådda stödet för det som påstås vara den världsomfattande rörelsen HBTQ.

En barnläkare riskerar sju års fängelse, sen hon angetts av en mamma vars son var patient hos henne. Mamman påstod att barnläkaren sagt till den sjuårige sonen att pappan, som dött i kriget i Ukraina fick skylla sig själv som åkte dit. Barnläkaren som är närmare 70 år nekar till att ha sagt något sånt och några andra bevis finns inte. Men hon hålls häktad och lär bli dömd.

Det blir nästan alla i Ryssland.

Som 26-åriga Irina Navalnaja, dömd i veckan till åtta års fängelse av en domstol i Rostov vid Don. Irina anklagas för att ha förberett en terrorattack i det ockuperade Donetsk. I en video ska hon ha erkänt, men hon sa till sin mormor att hon blivit torterad och därför erkänt. Hennes mamma hävdar att bara namnet Navalnaja är orsaken. Ryska soldater höll kvar Irina vid en vägspärr och sa att hon var släkt med Aleksej Navalnyj och därmed en terrorist.

Den ryska statens terror mot sina egna medborgare verkar inte ha något slut.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Strasbourg, onsdag.

I fredags kväll hängde jag på en av Bryssels sportanläggningar och tittade på yngsta sonen när han tränade fotboll.

Medan jag drog upp jackan nästan ända upp till näsan mot den allt kyligare höstvinden damp det ner ett mejl i inkorgen från en lyssnare.

Oftast brukar sådana mejl handla om något jag sagt i radion. Inte sällan hård kritik mot min bevakning men ibland också något som lyssnaren gillat.

Det här meddelandet var annorlunda.

Mannen som skrev var genuint orolig över ett EU-förslag som han tyckte inte uppmärksammades tillräckligt i svenska medier.

Det handlade om CSAM. Eller som kritikerna kallar det: chat control.

Ett minst sagt omstritt förslag som den svenska EU-kommissionären Ylva Johansson la fram för snart två och ett halvt år sedan.

Syftet med lagen är att motverka sexuella övergrepp mot barn på nätet. Genom att plattformar och kommunikationstjänster, som ofta är krypterade, kan tvingas scanna och spåra bilder och annat material i jakten på barnpornografi.

Kritiken mot förslaget har varit omfattande.

Det har varnats för integritetskränkande massövervakning där all information, konversationer, privata bilder och filmer kan övervakas av myndigheter. Och att det dessutom kan skapa bakdörrar som kan leda till intrång och utnyttjas av auktoritära regimer.

Sedan förslaget lades fram våren 2022 har det dock urvattnats successivt. Både Europaparlamentet och medlemsländerna har föreslagit ändringar som begränsar övervakningen och spårningen.

Senare i eftermiddag ska jag åka vidare härifrån Europaparlamentet i Strasbourg till Luxemburg. Där var det tänkt att EU-ländernas justitieministrar skulle fatta beslut om lagen. Men nej, det har skjutits fram eftersom länderna inte är eniga. Ett tecken på att frågan fortfarande är mycket känslig. Och kritiken fortsatt omfattande.

Mejlet från i fredags är långt ifrån det enda jag fått om CSAM eller chat control. Faktum är att det har kommit en hel drös. Jag har till och med fått en bok i ämnet skickad till mig, hela vägen från Sverige till Bryssel. Det här är definitivt en fråga som engagerar många och som oroar många.

Kanske är risken liten i Europa idag men det handlar om framtiden och vilket övervakningssamhälle vi lämnar efter oss, skrev lyssnaren i mejlet som jag läste i fredags.

Samhället vi lämnar efter till våra barn…

Jag lyfte blicken från mejlet i mobilen och tittade på mitt eget barn som sprang omkring med bara ben med sina lagkamrater på fotbollsplanen.

En lätt rysning.

Kanske inte så mycket av Bryssels tilltagande höstvind men av den svåra avvägningen.

Få vill lämna efter sig ett övervakningssamhälle. Få vill att barn ska utnyttjas på nätet.

Andreas Liljeheden, Strasbourg
andreas.liljeheden@sverigesradio.se

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Nairobi, Tisdag.

Kriget i Sudan beskrivs som världens största humanitära kris. För några veckor sedan besökte jag flyktingläger i staden Adre i Tchad nära gränsen till Sudan. I Tchad finns över en halv miljon människor som flytt kriget i grannlandet Sudan. Mitt ute i öknen i Adre har flyktingarna byggt egna hyddor och tält. Jag träffar kvinnor och barn som vittnar om det värsta man kan tänka sig. Massavrättningar av anhöriga, hunger och våldtäkter mot kvinnor, brott som enligt dom har begåtts av de stridande parterna i kriget. Det råder en tryckt stämning på flyktinglägret. I luften hänger en förtvivlan över det man bevittnat i Sudan och en ilska över varför världen inte reagerar.

Men hur kunde det bli så här?

Vi backar bandet ett år. För då i februari 2023 några månader innan kriget bröt ut besökte jag Sudan. Då fanns fortfarande hopp om att landet kunde gå mot en mer demokratisk riktning med civila ledare och allmänna val. Några år tidigare hade Rapid Support Forces och den nationella armen, de som idag strider mot varandra, gemensamt avsatt landets hårdföra ledare Omar Al Bashir efter 30 år vid makten.

Bilder på jublande sudaneser på huvudstaden Khartoums gator spreds världen över, kanske var tiden för förändring nu här.

Men hoppet om demokrati grusades när militären tog över makten helt 2021. Och sedan förra året råder regelrätta strider mellan paramilitära gruppen Rapid Support Forces och den nationella armen. De är inte överens om hur makten mellan dom ska fördelas.

I mitten av den blodiga maktkampen finns befolkningen. Hittills har tiotusentals människor dödats och miljoner tvingats fly sina hem. I gränstrakterna mellan Sudan och Tchad väller det in människor som flyr kriget. De flesta kommer från regionen Darfur i västra Sudan där det nu enligt FN dessutom finns risk för folkmord mot den svarta folkgruppen masaliter.
Men varför är det så tyst om det som händer i Sudan? Har världen fullt upp med konflikterna i Mellanöstern och Ukraina?

Enligt UNHCR i Tchad har det låga biståndet från omvärlden lett till att man tvingats skära ned på mat till flyktingar från Sudan.

Hos mig stannar minnet av sjuåriga Rania som flydde kriget. Hennes stora bruna ögon och dockan hon höll så hårt i. Den saknade armar, kläder och hår. Men det var det enda hon fick med sig från sitt hem i Sudan, berättar hon.

Mona Ismail Jama, Nairobi
mona.ismail_jama@sverigesradio.se

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Här i Stockholm, måndag.

När jag vaknade i Jerusalem för exakt ett år sedan av att flyglarmet tjöt, var det ingen som anade att vi ett år senare skulle stå på randen till ett storkrig i Mellanöstern.

Den morgonen för ett år sen kröp 80-åriga Dahlia in under sängen i kibbutz Beeri, hon berättade för mig hur hon knappt vågade andas medan Hamas terrorister sökte igenom hennes hem, de hittade henne inte, men hon kände lukten av brandrök och hörde hur grannar sköts ihjäl, bland dem fanns Lianne och hennes två tonårsdöttrar, de hittades hopkrupna tätt intill varandra, familjens hund Mocha sköts också, men dog inte genast, spåren visar hur hunden släpade sig blödande över golvet. 250 människor släpades bort till Gaza som gisslan.

För de flesta israeler stannade tiden den 7 oktober, traumat efter den värsta massakern på judar under vårt århundrade är ett öppet sår. Men omvärldens blickar flyttades till Gaza - till 6-åriga Hind som dödades efter att hon vädjat om hjälp i ett inspelat samtal med räddningstjänsten när hon satt som enda överlevande i en bil omgiven av fem dödade vuxna. Till 10-årige Ahmed som kravlade sig upp ur rasmassorna och fick syn på vad han trodde var systerns hand, han drog för att rädda henne, men armen lossnade.

Avgrunden öppnades raskt för ett år sen. En israelisk väninna sa: jag bryr mig inte vad som händer med din vän skräddaren i Gaza eller hans barnbarn - efter vad de gjort mot oss hoppas jag att alla dör. En jordansk vän som ägnat decennier åt fredssamtal med israeler som blivit hans nära vänner, skrev på Facebook: åk tillbaka till era ghetton.

Ett år senare är hatet mot Israel efter förstörelsen i Gaza och Libanon så monumental att jag inte tror att jag kommer att se avgrunden överbryggas under min livstid. Jag tänker på vad en egyptisk väninna sa till mig - Hamas visste precis vad de gjorde, sa hon, de visste att attacken den 7 oktober skulle utlösa ett helvete med tiotusentals döda palestinier och de välkomnade det, för ju fler som slaktas i Gaza, desto större blir det internationella hatet mot Israel och en vacker dag kommer omvärlden inte längre att försvara Israel mot utplåning, spådde hon.

Jag ringer och pratar med en förkrossad David Grossman, Israels mest kände författare, mångårig fredsaktivist och kritiker av Netanyahuregeringen. Han kämpar för att inte ge efter för cynism, förtvivlan, apati, men berättar att vissa av hans vänner inom fredsrörelsen är så uppgivna att de nu verkar uppleva ett slags njutning av att vara oförsonliga och onda - man söker ett sätt att inför sig själv ångra alla de år då man varit en korkad naiv fredsaktivist, sa David Grossman.

Cecilia Uddén, Mellanösternkorrespondent
cecilia.udden@sverigesradio.se

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Rom, fredag.

Det är så enkelt att vara på gott humör här i Rom. Maten är god, människorna är för det mesta vänliga och så är det den här sydeuropeiska oslagbara kombinationen av joniska kolonner och moderna caféer gömda som juveler på innergårdar och där det alltid går att få en perfekt espresso.

Men Rom är en av de städer där stadens invånare börjat tröttna rejält på tillfälliga besökare. Och det handlar inte bara om illa klädda nordbor som hasar runt Colosseum. Utan en konsekvens av den accelererande turismen är att den bidrar till att många infödda italienare har svårt att bo kvar, i samma takt som allt fler lägenheter ytrenoveras och hyrs ut som korttidsboende. Och utan människorna som är med och skapar den här atmosfären som i alla fall jag älskar, utan de blir det bara en kuliss kvar. Något musealt som stannar av i utvecklingen och som man säkert snart måste betala inträde till för att få vist as i.

En ung italienare jag känner, född och uppvuxen här i Rom, säger att det är dags att flytta. Inte explicit på grund av turisterna. Utan helt enkelt för att det blivit för dyrt. Det senaste hyreskontraktet skulle garantera en bostad i flera år framöver. Men ägaren ändrade sig och ytterligare en fastighet förvandlas nu till lägenhetshotell med en hyra som är helt orimlig om man ska ha det som sitt permanenta boende. De som skulle ha råd äger hur som helst redan sina lägenheter.

Det här är ju inte på något sätt unikt för Rom. I Barcelona har man satt ett tak för hur många lägenheter som tillåts hyras ut till turister. Lite tidigt att utvärdera om det var en tillräcklig åtgärd. I Frankrike diskuteras ny hårdare beskattning på möblerade lägenheter som privatpersoner hyr ut under korta perioder, för även i Frankrike har turistifieringen av bostadsbeståndet lett till ett accelererande bostadsproblem som politikerna nu känner att de måste börja hantera.

Det kan bli riktigt konstigt. Speciellt på öar i Medelhavet. Jag läste en artikel för ett par månader sedan om Ibiza där lärare och poliser får bo i husvagnar och baracker på somrarna när turisterna kommer. Och i Portugal är exakt samma problem högt upp på den politiska dagordningen.

Så frågan jag i alla fall börjat ställa mig är vad det är för artificiella platser vi nordbor besöker om inte ens den vanliga medelklassmänniskan har råd att bygga upp ett liv där längre.

Cecilia Blomberg, Rom
cecilia.blomberg@sverigesradio.se

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Peking, torsdag.

Varannan dag kommer en sliten minilastbil körande in på min gård för att hämta husets sopor. Det brukar inte lukta något vidare. Det här årets ovanligt heta höst här i Peking får skräpet att bli dåligt snabbt.

Kanske kan man se det symboliskt. Sopor har nämligen gått och blivit en metafor för nutiden i Kina. Folk kallar den ”historiens skräptid”.

Häromdagen träffade jag en tjej i 20-årsåldern som berättade att hon sökt över tusen jobb. Hon har en master i ekonomi från ett bra universitet. Ändå får hon inget arbete. Kinas ungdomsarbetslöshet slog i rekord i augusti när nästan en av fem unga var arbetslös. Andra får lönesänkningar eller sparken.

Tjejen jag träffade sa att framtiden känns mörkt.

För fem år sedan pratades det om att Kina skulle gå om USA och bli världens största ekonomi. I dag låter det annorlunda.

Och ungdomsarbetslösheten hänger samman med de stora ekonomiska problem som det här landet tampas med nu, utlösta av bland annat en fastighetskris, utländska investeringar som flyr och konsumenter som håller hårt i sina plånböcker.

Men orsaken ligger djupare än så, säger experter. Kinas hela ekonomiska system behöver förändras, från investeringsledd tillväxt till mer pengar åt hushållen.

När kommunistpartiet i somras kallade till det möte som var femte år stakar ut vägen för Kinas ekonomi hoppades många på löften om ekonomiska reformer. På motsvarande möte 1978 klubbades Deng Xiaopings reform och öppnande, som skulle bli starten på Kinas ekonomiska explosion.

Men de stora reformerna uteblev i somras.

De senaste veckorna har de styrande här presenterat en rad åtgärder, bland annat räntesänkningar. Och inför nationaldagslovet som pågår nu delade man ut kuponger till folk. Men bedömare säger att mer måste till.

”Så är det att leva i historiens skräptid”, skriver en användare på Kinas sociala medier.

Inom idrott är skräptid den period i slutet av en tävling där resultatet redan är uppenbart, men matchen ändå måste fortsätta. Här har uttrycket kommit att symbolisera oron för att en ekonomisk kollaps är oundviklig.

På sociala medier gör folk en allegori med Kinas sista kejserliga dynasti, Qingdynastin. Man säger att den föll strax efter att dess skräptid inletts, då folk för första gången på allvar började ifrågasätta om den längre var en dynasti på uppgång.

Det är en underförstådd kritik av kommunistpartiet, som byggt sin legitimitet på löften om ekonomisk tillväxt.

Risken finns att om partiet inte får ordning på ekonomin – om skräptiden fortsätter – då måste man hitta på ett annat sätt att behålla sin legitimitet. Nära till hands ligger då att fortsätta elda på nationalismen.

Och det kan få stora konsekvenser, även utanför Kina.

Moa Kärnstrand, Peking
moa.karnstrand@sverigesradio.se

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Stockholm, onsdag.

På hennes vinröda t-tröja stod det: ”You're not allowed to give up”. Det vill säga: ”Du tillåts inte ge upp”, ett citat från Aleksej Navalnyj. Och när jag kom till lokalen i norra Barcelona, eller hubben som den så typiskt hette, var det uppenbart att hon var typisk bland dem som köade för att komma in där.

En lördagkväll skulle de fylla hubben till bristningsgränsen och de som kom hade inte bara vurmen för Navalnyj gemensamt, de var också typiska för en ung generation ryssar som syntes i Navalnyjs protester i Ryssland.

Med tydliga markörer i klädstil, frisyrer och tatueringar rådde det ingen tvekan om vilka de är och en gång var när de fortfarande bodde i Ryssland.

För dem råder det ingen tvekan om att Aleksej Navalnyj inte dog av någon naturlig orsak utan helt enkelt dödades i fånglägret, troligen förgiftad igen.

För dem är det inte heller någon tvekan om vem som gav ordern – Vladimir Putin – och att enda sättet att få bort mannen som styrt deras land i nästan hela deras liv är genom att Ukraina besegrar Ryssland i kriget.

För dem rådde inte heller någon tvekan om att den man de väntade på där i hubben skulle kunna åstadkomma en regimförändring.

Ändå satt de där och hoppades på att han skulle kunna ge dem lite optimism och framtidstro, trots att de flesta nu efter dryga två år av exil inte längre hoppas på en egen framtid i Ryssland.

Så när Ilja Jasjin studsade upp på scenen som bestod av hopspikade lastpallar, klädd i en enkel rutig skjorta och mörka byxor, då bröt jublet ut och applåderna.

Jasjin, som tillhört den marginaliserade liberala oppositionen i Ryssland i flera år och som sattes i fängelse för att han kallade kriget ett krig och kritiserade den ryska invasionen av Ukraina. Men sedan två månader en fri man, efter ett oväntat och spektakulärt fångutbyte.

För exakt tio år sedan var Jasjin en av organisatörerna och deltagarna i den största antikrigsmarschen i Moskva mot den ryska ockupationen av östra Ukraina och Krim. De gick i centrala Moskva med ukrainska och ryska flaggor i september 2014.

Idag är ukrainska flaggor och även färgerna gult och blått förbjudna och du kan gripas som förrädare. Och en av frontfigurerna i demonstrationen då, oppositionspolitikern Boris Nemtsov, är precis som Navalnyj död. Han sköts ihjäl strax nedanför Kremls murar på en bro över Moskvafloden.

Men i lokalen i Barcelona följer de unga Navalnyjs råd och ger inte upp hoppet.

Maria Persson Löfgren
maria.persson_lofgren@sverigesradio.se

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Berlin, tisdag,

I fredags var jag på den österrikiske förbundskansler Karl Nehammers sista valmöte i Wien inför parlamentsvalet.

Han höll ett kort tal och plötsligt sa någon att nu kunde medieföreträdare ställa frågor.

Inga lokala journalister anmälde sitt intresse så jag tog chansen och tjoade till att jag vill ställa en fråga.

Det fick jag.

Ja, ni hör själva, o ve och fasa, jag hälsar alltså på förbundskanslern, partiledaren för det rätt konservativa, traditionsstarka, historiskt mest inflytelserika partiet i landet ÖVP, med det mer tyska hälsningsuttrycket ”Guten Tag”.

Men ni hörde också kanske, jag insåg det lite opassande omedelbart, bad om ursäkt och sa det mycket mer österrikiska ”Grüß Gott” istället, på så kallad uppstuds och fick till och med applåder av förbundskanslern för räddningen.

Nej, nej, det fanns inget partipartiskt i varken hans eller mitt agerande, det var den mänskliga faktorn som ställde till det och sånt kan man samlas kring, oavsett relation.

Jag vet ju förstås att det är ”Grüß Gott” som oftast gäller i Österrike, liksom ”Erdäpfel” istället för ”Kartoffeln” och ”Semmel” istället för ”Brötchen”, men ändå, när tyskan inte är ens modersmål och man oftast befinner sig i en del av det tyskspråkiga området där det formella oftast är ”Guten Tag” så blir det lätt lite fel ändå.

Det är klart, jag hade presenterat mig som reporter från Sveriges Radio före felet, så det hade förstås förlåtits även om jag inte hade rättat till det.

Så allvarligt var det inte, men det uppskattas i Österrike om man uttrycker sig österrikiskt eller i Bayern om man uttrycker sig bayerskt, osv, osv överallt – det uppskattas helt enkelt om man kan.

Och den seden tar jag gärna dit jag kommer.

Jag fick ju dock iallafall mina ”15 minutes of fame” som korrespondent, man kämpar och kämpar, år ut och år in med inslag och reportage och direktsamtal, man undrar om någon hör vad man gör och så gör man en sån grej och man blir viral.

Iallafall i Österrike.

Och förresten, enligt en omtyckt intern legend på min tidigare redaktion Radiosporten så gastade den fenomenale referenten Åke Strömmer genialiskt en gång under löpande referat under ett upplopp med en svensk idrottsman att ”nu har vi årskrönikans lyssnare med oss också”.

Åke kände på sig, mitt i direktsändningens här och nu, att det här referatet skulle komma med som en av årets höjdpunkter.

När jag ställde min fråga till förbundskanslern tänkte jag, i Åkes anda, insåg jag i efterhand, att ”jaha, nu har vi sociala medier med oss också.”

Men som jag också sa där till förbundskanslern, man gör hela tiden en massa dumma fel, så är det här i livet.

Det är bara att kämpa vidare.

Daniel Alling, nu tillbaka i Berlin
daniel.alling@sverigesradio.se

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Stockholm, måndag.

Jag tänker på mörkret och snöbollen.

På alla bilder som jag får skickade till mig från Gaza och Libanon, lemlästade, döda, förtvivlade människor – de som förlorat sina hem, sina arbeten, sina vänner och familjer.

Sedan Gazakriget började har jag fått oräkneliga meddelanden och bilder. Hopplöshet och förtvivlan. Död och blod.

Eländet är som en snöboll i utförsbacke.

Känslorna som byggs likaså.

Det börjar som en vit liten boll som rullas neråt.

För varje meter byggs den på, blir större. Smutsig snö tränger sig in, det mörka.

Samma sak med känslorna. Hur mycket finns det plats för i en kropp egentligen, i ett bröst innan det exploderar?

Hur mycket elände orkar man innan man tittar bort eller går sönder eller slutar bry sig ?

Snöbollen fortsätter att rulla, fortsätter att suga åt sig grådaskig snö, smuts.

Samma sak med bilderna från Gaza, de fortsätter att strömma in men orkar folk ta till sig det längre? Och nu har vi ett nytt krig, i Libanon, som ingen vet vart det ska ta vägen, fler döda, mer elände.

Det har snart gått ett år sedan Hamas vidriga terrorattentat mot södra Israel, ett år sedan dansande ungdomar abrupt avbröts av hundratals raketer och beväpnade terrorister som urskillningslöst dödade dem de kom åt, kidnappade. De som överlevde kommer alltid att leva med traumat.

Ett år sedan de pittoreska kibbutzerna istället för trygga hem, blev en vaken mardröm där familjer slets ur sina sängar och dödades i skyddsrum.

Det har snart gått ett år och så mycket har hänt.

Vi har sett så mycket hat, sprickor som vidgat sig till bottenlösa avgrundsdjup, inom samhällen och mot främlingar.

Ett år fyllt av förluster och smärta för så många.

Hoten mot Israels existens, vägran att fördöma Hamas terrordåd, det ihärdiga blundandet för de många vanliga människor, de många civila, barnen som dödas i Gaza, oviljan att släppa in tillräckligt med förnödenheter. Bosättarnas våldsamma och egoistiska övergrepp på Västbanken. Rasismen. Åsiktsklyftor som växer och kanske aldrig kan repareras.

Det har varit ett mörkt år, där lager på lager av elände lagts på likt snöbollen som rullar ner för sin backe.

Tillslut stannar snöbollen, kanske bryts sönder.

Det är bara att hoppas att det andra eländet också gör det snart, även om vi inte kan se den verkliga backens slut, den tycks snarare bara bli längre och brantare, lagren av elände läggs på. Hur länge ska vi orka?

Johan Mathias Sommarström , Internationell korrespondent
johan-mathias.sommarstrom@sverigesradio.se

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Tel Aviv, Fredag.

– Vad säger israeler om det här kriget?

Jag har fått frågan så många gånger den senaste veckan i olika nyhetssändningar här ifrån Israel. Det är en bra fråga, men tyvärr omöjlig att besvara. Det bor mer än 9 miljoner människor här och jag kan inte fråga vad alla tycker. Jag kan bara säga vad dom jag har pratat med tycker och tänker. Så, det tänkte jag göra nu.

Gila vaknade i söndags och var övertygad om att hon och hennes man skulle dö. Grannhuset på den lilla gatan utanför staden Haifa hade träffats av en av Hizbollahs raketer.

– Pergola! Sa hon.

Pergola. Tydligen är ordet för 'pergola' samma på svenska som på hebreiska. Det hade fastnat små bitar av Hizbollahraketen i Gilas pergola och hon försökte dra ut dom med en nyckel.

– Jag är så trött på det här kriget, sa hon.

Hon sa att hon bara ville leva i lugn och ro och nu har hon ingen energi kvar.

– Det känns som att det här bara är början också, sa hon.

Dagen efter gick flyglarmet i Kiryat Bialik och jag träffade Rita i ett skyddsrum på en liten bensinmack. Vi lyssnade på dom dova, mullrande explosionerna – ljudet av Israels luftförsvarssystem Iron Dome – som sköt ner Hizbollahraketerna som flög ovanför oss. Rita sa att hon inte var rädd.

– Jag är van, sa hon.

Hon berättade att hon älskade Israel när hon kom hit på 80-talet, men att hon idag skäms för sitt land. Hon skäms, sa hon, för att Israel inte kan lyckas få till fred med sina grannar eller lösa gisslansituationen.

Dagen efter slog en raket ner i ett bostadsområde i en stad längre norrut. När jag kom dit några timmar efter var Raam redan där. Han hade sot på händerna och i ansiktet och var alldeles svettig. Han hade skyndat dit, sa han. Han rusade fram till resterna av huset, gick förbi avspärrningen och började leta. Jag frågade vad han gjorde. Han berättade att han samlade på raket-delar. Så fort han såg på nyheterna att en raket hade slagit ner någonstans satte han sig i bilen och åkte dit och letade. Jag frågade om jag och fick följa med honom hem och se hans samling. Han visade mig sitt garage. Det var fullt av skrot-delar.

– Det här så coolt, sa han och drog fram en del av det han sa var en iransk drönare.